Tänkte passa på att berätta min och Sallys historia, då det ibland är nån som undrar varför jag har en häst som henne och varför jag valt att betäcka henne nu då jag egentligen borde ha kvar henne som starthäst och varför jag ens har henne.
Det började med ett telefonsamtal i januari. Jag hade drömt om att ha egen häst då, men trodde inte jag skulle fixa det ekonomiska och valde att vänta med köp och leasing, hade visserligen ringt några oseriösa samtal på riktigt dåliga hästar, men kände då precis som idag att jag inte vill ha något helt stamlöst.
Jag hade nog sagt i någon svag stund det till Maria, och i slutet av januari ringde hon och frågade om jag inte kunde ta en häst på leasing. Jag vågade inte då, men vi kom överens om att hästen skulle komma upp på vinterträning 3 månader. Hon hade då inte visat vad hon kunde på banan och var distanserad på Solvalla veckan innan. Jag chansade. Visste att det var nerverna som kunde spöka för henne, men jag ville verkligen ge henne en chans, hon hade ju fint blod i sig.
Sagt och gjort, en vecka senare var hon på Wången. Minns de första körturerna i skogen då hon var allt annat än lugn, men den travsäkerheten har jag sällan skådat. Ibland åkte jag nog bara med, ibland skrittade vi lugna turer. Humörsdamen kunde vara olika från dag till dag, men då hon blev van vid de nya rutinerna lugnade hon sig.
I början var jag med på flera licenslopp, var hon alltid visade fin trav och startsnabbhet, och alltid fick fina resor där hon fick avsluta långt fram i fältet. Hon byggdes upp. Jag red in henne en mörk februarikväll. Kastade på sadeln och red iväg. Inga problem, hon var lugnare än vid körning. Häftig känsla då vi kom varandra närmare, hon var ju precis en sådan häst jag gillar, som inte är som alla andra. Hon är snäll, men då hon är nervös är det svårt att komma åt henne. Men det funderade.
I mars startade vi bygdetrav på Vemdalen. Hon skötte sig exemplariskt och var två i mål, avslutade 16-tempo sista 300 m på isbana. Och jag var nöjd. Det var kul att köra.
Vi tränade på, men vid en mjölksyramätning visade hon mycket höga laktatvärden. Bakslag. Men en månad senare gjorde vi ett nytt test och då var allt normalt. Det var stressen som gjorde att hon hade som ett pingpong-spel i huvudet. Men vi gav oss inte. Fortsatte jobba. Det blev ridträning i form av dressyr och hon gillade det. Men vår vinterträning tog slut.
Vi fick förlängt en månad. Så hon skulle stanna maj ut. Jag gillade hästen, men hon lyckades inte visa nåt i starten i maj, och då visste jag inte hur det skulle gå. Men då kom samtalet. De ville att hon skulle ha det bra och var villiga att ge bort henne. Ge henne till mej. Tänk. Lilla jag skulle få en häst. Och så blev det. Hon blev min. Visste att det fanns kapacitet där. Visste att bara jag kunde få henne lugn hade jag pengar att hämta på banan.
2 veckor senare startade vi på Östersund i den värsta leran jag någonsin kört lopp i. Hon fick rygglopp och sista peng, inte alls gynnad av banan med sitt flacka steg, så det var ju tungt. Men starten var svår från spår 4. Det var trångt och hon var snabb ut. Hon störde medtävlande och jag fick en avstängning. Men jag trodde det bara var spåret.
Nästa start blev en gryg månad senare. Hon hade tränat fantastiskt. Hon trivdes och var lugn på betet, och i värmningen var hon lugn och fin i långvagn. Dagen innan hade vi haft problem att volta hemma, hon gillade inte att ha andra hästar runt sig som stressade upp henne. När loppet skulle gå körde jag till start. Kände efter ett varv att hon blev lite skuttig. Tappade så gott som styrningen. Tempot gick inte att reglera. Hon hoppade framåt. Sedan reste hon sig. Men jag trodde jag skulle fixa det. Tredje gången hon hoppade upp i luften var det dock kört. Hon tog sats, hoppade rätt upp, knäckte checken och jag kände att det här inte kommer att sluta bra. Låg på skalmen och fick kämpa mej upp. Körde givetvis ut.
Men jag vågade inte längre chansa. Det var inte kul. Varken för mej, för hästen eller för våra medtävlande. Och när det krävdes två omkval gav jag upp. Förstod ju det. Det hade blivit tufft.
Det var då jag ville förvalta det fina blod som finns i henne. Jag ryckte skorna och lastade henne på en annan transport. Hon fick åka iväg till stuteriet. Från full tävlingskondition till avelsmärr på en dag.
Jag kände mej besviken på att jag inte kunde fixa det. Att jag inte kunde få till henne. Men så fick det bli. Samma vecka vann Blended Scotch stochampionatet, och då blev det samma hingst för Sally, Super Photo Kosmos.
Nu är hon dräktig. 5 dagar efter att hon lämnade tävlingsbanan inseminerades hon. Bara en gång seminerad och dräktig på en gång. Det var kanske meningen att det skulle bli såhär.
Idag ser hon ut som en isbjörn i sin vinterskrud, och trivs jättebra på sin lösdrift. Kanske det är det här som är lycka. När saker blir så bra även om man inte planerat så från början.
På bilderna som Sara tog i våras visar hon den Sally som hon alltid kommer att vara för mej.
Fri. Vild. Otämjbar. Självständig.
Precis som jag.
No comments:
Post a Comment